Text: Cathrine Bülow. Ekologiskt hållbara  hus är resurseffektiva, giftfria och klimatsmarta. De är byggda i naturmaterial utan miljö- och hälsofarliga ämnen. På den här sidan kan du läsa mer om sådana hus,  vara byggda till exempel i trälera, halm eller som murverk.  Men trots att det finns många miljö- och hälsomässigt bra konstruktioner byggs de flesta hus idag med material och metoder som ger en hög miljöbelastning och som slösar med resurser och innehåller olika byggifter. Nedan beskrivs de vanligaste konventionella byggsätten. Läs mer

Så här byggs ”vanliga” hus

Betonghus och konventionella regelväggar

De flesta hus byggs idag med material och metoder som ger en hög miljöbelastning. Betongstomme och regelstomme med flerskiktsvägg är de vanligaste teknikerna. I stora hus kombineras väggsystemen, med betong främst i bärande och lägenhetsavskiljande väggar samt bjälklag, medan de flesta småhus byggs helt i regelväggar. Betong ger stora koldioxidutsläpp och vanliga regelväggar byggs med en mix av miljö- och hälsodåliga material som mineralull, limmade byggskivor, plaster och olika byggkemikalier. Stålstommar förekommer också, främst i kontorsbyggnader. Stål förbrukar mycket energi och ger miljöfarliga utsläpp vid tillverkningen. Vid höga temperaturer kan stålstommen deformeras och störta in. Stålkonstruktioner måste därför kläs in med flera lager gips (förr användes ofta asbest) eller skyddsmålas med miljöbelastande brandskyddsfärg.

Betong- en koldioxidbov

Betong tillverkas av sand, grus och sten (så kallad ballast) och en liten andel cement som i sin tur består av lera och kalksten.  Små mängder tillsatsmedel, där vissa kan vara miljöbelastande, blandas också i för att förbättra till exempel frostbeständighet och gjutegenskaper. Men det är främst cementen som gör betongen så miljöskadlig. När kalksten och finmald lera hettas upp till en temperatur på cirka 1450°C under cementframställningen frigörs stora mängder koldioxid, från kalken och den höga uppvärmningen. Betong binder visserligen en mindre mängd koldioxid, i relation till vad den genererat, genom att CO2 i  luften gör att den i omvandlas till kalksten, så kallad karbonatisering. Detta uppväger dock inte tillnärmelsevis den höga klimatpåverkan som cementen ger under tillverkningen.   Armeringsjärnen och betongens höga fukthalt, som måste torkas ut med energislukande fläktar under byggtiden, bidar till ytterligare energiförbrukning. Cementindustrin kan också hota naturvårdsintressen och bidra till att tömma sinande naturresurser genom brytning av  kalk, sand och naturgrus från rullstensåsar. Åsarna är ändliga och har stor betydelse för landskapets natur- och kulturvärden, som dricksvattenresurs och för vattenrening. Krossten är ett alternativ men medför buller och damm.  

Men “ekobetong” då? 

I så kallad miljö- eller ekobetong byts ut en del av cementen ut mot kalkstensmjöl, kaolin, vulkanaska eller flygaska från värmeverk, i syfte att åstadkomma en mindre miljöbelastande produkt.  Flygaska som är det vanligaste cementsubstitutet innehåller miljögifter som dioxiner men tillverkarna påstår att ämnena i binds i betongen. Fast blotta tanken på att blanda miljögifter i väggarna känns rätt vansklig. Summa summarum är det enda raka i alla fall i nuläget att minimera betonganvändningen så långt det bara är möjligt. Stora hus kan istället konstrueras i massivträ eller som träregelhus upp till fyra våningar.  Och det finns flera olika betongfria grundläggningssätt. Läs mer under grunder