Traditionellt valdes tak – precis som andra material – utifrån vad som fanns tillgängligt på plats. Där det fanns lera av hög kvalitet tillverkades taktegel, trätaken hörde skogsbygderna till medan vasstak förknippas med kustbebyggelse. De traditionella takmaterialen platsar också i dagens ekobyggande medan flera av de mer sentida alternativen som fibercement och asfalttakpapp har dålig miljöprestanda.
En ordentlig taklutning är bäst i vårt klimat men väljs torvtak får taket inte vara för brant – då rutschar växtligheten av.
Tegeltak var från början en exklusiv produkt för välbeställda stadsbor och boende på de stora slätterna där den högkvalitativa takleran fanns. Större gårdar hade ofta egna tegelbruk både för husbehov och försäljning. Kring förrförra sekelskiftet fanns hundratals taktegelbruk i Sverige, numera finns bara ett i Vittinge kvar. Taktegel var först enkupigt och kavlades för hand – senare blev det tvåkupigt och industriellt tillverkat.
Tegelpannans miljönackdel är en ganska hög energiåtgång vid framställningen men det kompenseras av att tegel är ett långlivat och fuktreglerande material som kan utsättas för rörelser i takstolen utan att det uppstår spänningar. I en livscykelanalys som gjordes på KTH fann man att tak av lertegel var det bästa miljövalet i jämförelse med betongpannor och plåttak.
Pannorna kan återanvändas och är helt ofarliga att deponera. Dessutom blir de bara vackrare med åren. Enligt byggnadsvårdsexperten Göran Gudmundson ska man inte vara rädd för mossa och lav som växer på takteglet – det försämrar inte kvaliteten eller gör den mer utsatt för frostsprängning. Låt istället patinan vara kvar och njut av den, skriver han.
Återanvändning av tegelpannor från olika tak är miljösmart men innebär ett visst pusslande för att få ihop taket. Det är viktigt att märka pannorna vid nedplockning.
Betongpannan kom i början av 1900-talet och är ett svärord bland många byggnadsvårdare som anser den vara en ful och klumpig taktegelimitation. Pannorna brukar börja blekna efter några år men den tål frost och tryck relativt bra. Pannorna kräver mindre energi att tillverka än tegel men innehåller cirka 20 % klimatskadlig cement och har kortare livslängd.
Trätak kan bestå av brädor – vilket traditionellt varit vanligt i Norge och Ryssland – eller av kluvna träspån. Brädtaken är betydligt mer hållbara än spåntaken som behöver läggas om ganska ofta (speciellt de maskinklyvna). Trätak är ett utmärkt miljöval och kan göras av gran, furu, ek, asp, ceder eller lärk. En ganska brant lutning behövs för att regn- och smältvatten ska rinna av snabbt nog för att inte skada träet.
Stråtak av vass, halm eller ag har använts över hela världen och är troligen den allra äldsta taktäckningen. Allra mest stråtak sägs det finnas i Storbritannien där man även odlar en speciell takhalm. Stråtaken är naturnära, isolerande och klimatsmarta men baksidan är brandrisken, speciellt för halm medan vass och ag är mindre eldfarliga. Livslängden är cirka 30 år för halm och 70 år för vass. Stråtak ska ha en lutning på minst 45 grader för en bra avrinning.
Skiffer hamnar högt upp på listan över bra miljöval för tak vid livscykelsstudier. Skiffertak har varit vanliga bland annat i Värmland och Dalsland där det fanns skifferbrott. Skiffer är en färgbeständig natursten med låg vikt som inte kräver så mycket energi vid framställningen eftersom naturen redan har skivat stenen. Det är viktigt att skiffern är av bra kvalitet och frostsäkerhetsklassad. Då kan det vara ett mycket hållbart tak med en livslängd på över 100 år. Välj en så närbruten sten som möjligt.
Plåttak var takens crème de la crème när de kom, berättar Göran Gudmundsson i Stora boken om Byggnadsvård. Numera kanske vi snarare förknippar plåt med påvra byggnader och flagnade plastlack (förr användes istället linoljefärg). Plåt är inget ekomaterial. Framställningen generar föroreningar och är mycket energikrävande. För tunn stålplåt blir energiåtgången ändå måttlig per kvadratmeter material och rostfritt stål går dessutom att återanvända. Zinktak och i än högre grad aluminiumtak har en än sämre miljöprofil.
Koppartak förknippas med tjusiga kulturhistoriska hus och det är också dit användningen ska begränsas eftersom de vid regn släpper ifrån sig miljöskadliga kopparjoner. Koppartak är mycket beständiga och ärgas med tiden så att de blir gröna.
Integrerade solcellstak kommer troligen öka stort i framtiden. Alltså ett tak som producerar el och samtidigt utgör själva takmaterialet! Smart, snyggt och materialbesparande. Men fortfarande dyrt. Idag finns solcellstak som genomskinliga glaspannor och paneler som ser ut som svart plåt eller skiffer om man inte tittar väldigt nära.
Torvtak var vanliga förr i tiden men den egentliga taktäckningen var faktiskt tätskiktet – björknävern. Torvens funktion var att hålla nävern på plats och skydda den mot solljus. Idag pratar man om gröna tak. Gröna tak är ett bra sätt att öka grönytan, inte minst i städerna. Taken blir ekologiska nischer för fåglar och insekter och hjälper till att binda föroreningar och dämpa buller. Sommartid isolerar de mot övervärme och på vintern mot kyla. Genom att binda regnvatten avlastar de dagvattensystemet. Sist men inte minst är de fina att se på.
Dagens tätskikt består av gummi, plast eller asfalt. Inte så grönt. Men numera finns en biobaserad takpapp gjord av olika hartser. Fast inget slår nävern i miljövänlighet. Och vill man ha ett riktigt traditionellt torvtak är det näver som gäller. På Skansen har man efter åratals användning av olika syntetiska tätskikt nu återgått till björknäver, som finns att köpa på nätet och i vissa byggnadsvårdsbutiker.
Växtligheten kan bestå av suckulenter som fetknopp och huslök, sandört, lavendel och lin. Kryddväxter som salvia och timjan passar också bra och ett flertal gräsarter som timotej, rajgräs och vassvipp. Många mossor och lavar lämpar sig också för taktäckning.
Sedumtak är ett cirka tre centimeter tunt, mycket torktåligt tak. Ett grästak kan däremot vara upp till 15 centimeter tjockt och kan behöva vattnas sommartid. I övrigt är gröna tak underhållsfria och har lång livslängd. På bostadshus kan det vara säkrare att låta ett proffs lägga taket på grund av skaderisken om man gör fel.
Tångtak är en traditionell takläggning som förekommit längst kusterna och som idag rönt nytt intresse som miljövänligt och hållbart tak. Man har hittat tångtak så gamla som 800 år!
Takpapp förknippas idag kanske mest med förråd och liknande men gamla tiders takpapp bestod av handjorda ark i linnelump, indränkta i trätjära och var en exklusiv produkt. Idag har tjärpappen ersatts av asfaltsimpregnerad polyester, eller glasfiberfilt med krossad skiffer. Den håller i regel inte mer än 15-20 år och är inget bra miljöval. Numera finns dock en biobaserad takpapp –Derbigum Pure som är gjord av vegetabiliska oljor och hartser (kåda). Takpappen är vit för att reflektera bort solljus och kan återvinnas. Pappen kan också fungera som tätskikt under gröna tak.
Fibercementskivor har kommit på modet igen både som vägg och takmaterial. Men skivorna är energikrävande att framställa, de innehåller upp till 80 % klimatskadlig cement och transporteras ofta långt. Återanvändning är inte möjligt och avfallshanteringen är oklar. De kan därför inte rekommenderas.
Eternittak med asbestcement var tidigare vanliga, speciellt på ladugårds- och förrådstak, men förbjöds 1982 på grund av asbestfibrernas cancerogena egenskaper. När gammal eternit vittrar och slits kan asbest frigöras och taket behöver då bytas ut. Om du har ett eternittak som ska rivas är det säkrast att anlita ett saneringsföretag.