Tak

Tegeltak – ett hållbart val

Traditionellt dominerar tegeltaken i många europeiska länder medan det i skogsrika takter även varit vanligt med spån- och brädtak. I kusterna runt Nord- och Östersjön var vasstak vanliga.

Tegelpannans enda nackdel är en hög energiåtgång vid framställningen. Annas är det ett utmärkt, långlivat och estetiskt tilltalande byggnadsmaterial. De kan utsättas för rörelse och sättningar av takstolen utan att det uppstår spänningar. De är fuktreglerande och såväl återanvändning som deponering av tegelpannor är miljömässigt oproblematiskt. De finns ett enormt utbud av olika tegelpannor med olika form, storlek och färg samt en-, två- eller flerkupiga varianter. Vid återanvändning av tegelpannor från olika tak får man därför räkna med ett visst pusslande för att få ihop taket. Det är viktigt att märka pannorna ordentligt vid nedplockning.

Betongpannor

Betongpannan är en betydligt senare innovation som inte är lika estetiskt tilltalande som takteglet. Den är klumpigare till formen, har sämre hållbarhet men kräver lägre temperatur vid framställning än tegel. Andelen klimatbelastande cement uppgår dock till ca 20 % och betongpannan är sammantaget ett tveksamt miljöval.

Trätak-ett bra miljöval

Trätak kan bestå av bräder (vilket traditionellt varit vanligt i Norge och Ryssland) eller av kluvna träspån. Brädtaken är mer hållbara än spåntaken som behöver läggas oftare. Ur ekologisk synvinkel är trätak ett utmärkt materialval. Tänk dock på att taken behöver läggas med en ganska brant lutning för att regn- och smältvatten ska rinna av snabbt nog för att inte skada träet.

Vass- strå- och halmtak  

Detta är troligtvis den äldsta typen av takbeläggning. Materialet är helt naturligt, klimatsmart och ekologiskt obetänkligt. Det används över hela världen. Flest hus med stråtak finns  i Storbritannien. Där kommer till exempel halmen numera från specialodlare.

I Skandinaven var vass det allra tidigaste taktäckningsmaterialet. Odling av råg började först i tidig medeltid. Vasstak hade den största utbredningen vid kuster och sjöar medan halmtak förekom mest i jordbruksbygder .Även ljung  har använts till taktäckning under tidigare århundraden. Och på Öland och Gotland har man använt Ag som är ett vassliknande gräs.

 Läggning av stråtak sker efter samma princip men kan ha regionala variationer i utseende eller byggnadstyp. Det förekommer fortfarande i utvecklingsländer på grund av den låga kostnaden det innebär att använda den lokala vegetationen. I Sverige talar man om tre typer av stråtak: sydsvenska halmtak, mellansvenska halmtak och nordsvenska halmtak

Stråtak har en god isoleringsförmåga mot kyla och värme. Stråtak bör läggas på tak som har en lutning av minst 45 grader för att få en bra avrinning; ju större lutning desto bättre livslängd på det lagda taket. Livslängden utan reparation är ca 25 till 40 år för halm; vid gynnsamma förhållanden – torrt klimat, brant taklutning, yrkesskicklighet och gott material – upp till 70 år för vass.

Halm läggs i buntar i flera lager över varandra med rotändan nedåt och förskjutning medan vass läggs däremot i ett lager.Om tak av råghalm har en kortare livslängd så ger de å andra sidan ett tätare tak eftersom dess strån är tunnare. Råghalm skördas av höstsådd säd för hand med lie eller med självbindare som binder kärvar. Vass skördas bäst på vintern i låglänta landområden med maskiner, buntas och levereras till hantverkaren.

Hus med stråtak fattar inte eld oftare än hus med tak av “hårt material”. Däremot är det svårare att släcka elden på ett stråtak. Försäkringspremierna är högre för halmtak eftersom skadorna blir större om en brand bryter ut och det är dyrare att ersätta ett stråtak än ett standardtak.

Skiffertak

Takskiffer tillverkas av tunna skivor skiffer. Det är ett färgbeständigt och vackert naturmaterial med låg vikt som inte kräver mycket energi, men manuell bearbetning vid framställning. I jämförelse med andra mineraliska taktäckningsmaterial som nytillverkat tegel eller betongpannor ger framställningen låga koldioxidutsläpp,  Ca 0,005-0,054 kg Co2 per kg material mot 0,19 kg för betongpannor och 0,43 kg för lertegel.

Materialåtgången är relativt stor eftersom plattorna måste läggas med stor överlappning men ändå brukar totalkostnaden hamna på ungefär samma summa som för bandtäckt plåttak.

Skiffrertak sätts idag fast med krok i takläkten mot tidigare med spik. Taket håller ca 80-200 år beroende på vilken skiffersort man använder. Det är viktigt att förvissa sig om att takskiffern är av god kvalitet och klassas som A1 enligt EN testnormen 12326 så den är frostsäker. Undvik skiffer från Kina och Indien på grund av dåliga arbetsmiljöförhållanden och att detta skiffer inte tål inte vårt klimat.

Vid omläggning av äldre tak spikas detta tillbaka men det kan vara svårt att hitta gammalt skiffer att komplettera trasiga plattor med för till exempel kyrkor och kulturhistoriska byggnader. Idag finns ingen brytning av takskiffer i Sverige idag men i Norge. En omfattande text om skiffertak på alternativ.nu. kan läsas här.

Plåttak 

Plåttak kräver mycket energi vid framställningen och farliga ämnen avges vid bearbetning och smältning av metallen. Dessutom är brytning av metaller en miljö-och naturförstörande verksamhet. Då man använder tunn plåt blir ändå energåtgången måttlig per m² material. 

Koppartak – ren koppar är inte giftigt men kopparjoner i vatten kan skada miljön. Koppartak är mycket beständiga. Zinktak likaså, men i framställningsprocessen bildas många farliga ämnen.  Aluminium är energikrävande att framställa och giftiga fluorföreningar bildas under processen. Brytningen av råvaran till aluminium( bauxit) leder till stora miljöproblem, bland annat för att giftig slam uppstår.

Vid återvinning av metall minskas energiåtgången väsentligt men plåt kan ändå inte anses som ett av de bättre miljövalen.

Stålplåten kräver minst energi vid användning. Trots att plåttaken själva bildar ett korrosionsskyddande skikt förses de ibalnd med en plastyta av miljöskadlig PVC. Andra plastskikt (polyester och akrylater) är inte lika miljöskadliga men ändå onödiga att använda. Koppar- och zinktak erhåller naturligt en skyddande beläggning (ärg) och stålplåt kan målas med linolja eller linoljefärg.

Gröna tak

Att anlägga gröna tak är ett utmärkt sätt att öka ytan av växtlighet, inte minst i våra städer där grönytorna ofta minskar i takt med ökad exploatering. Gröna tak hjälper till att binda föroreningar och utgör ekologiska nischer för fåglar och insekter. De är sköna att se på och avlastar dagvattensystemet genom att binda regnvatten. Självbyggen med takgrönska kan endast rekommenderas för enklare byggnader som carports och skjul. Annars bör en fackman utföra arbetet då felkonstruktion kan leda till skador som är mycket svåra och kostnadskrävande att åtgärda. Ett vattentätt rotskyddsskikt måste läggas mellan växtligheten och underliggande takkonstruktion.

Tätskikten som används vid anläggning ab gröna tak kan vara miljömässigt problematiska. De flesta tätskikt innehåller gummi eller plast. Syntetiskt gummi (EPDM) och plastomerasfalt (APP och ECB). Ur miljösynpunkt är synestetiskt plastomerasfalt ett bättre val. Det kan dock krympa och lämpar sig därför bäst till små tak. Det allra bästa är att använda det traditionella tätningsmaterialet näver.  Även plåt kan användas som tätskikt under grönskan.

Takväxter är bland annat suckulenter som fetknopp och huslök, sandört, lavendel och lin. Kryddväxter som salvia och timjan passar också bra och ett flertal gräsarter som till exemepl timotej, rajgräs och vassvipp. Dessutom lämpar sig många mossor och lavar för taktäckning.

Platta tak/ takterasser

Platta tak och takterasser är vanligt i Sydeuropa. Tack vare de stora värmelagrande massorna erbjuder de ett bra skydd mot den heta solen. I Nordeuropa blev platta tak populära under funktionalismen och än idag väljs ibland ett platt tak.  På grund av problem med bristande vattenavrinning och därpå följande fuktskador är ett platt tak problematiskt.

Att konstruera ett platt tak på rätt sätt är inte lätt. Det kräver stor kunskap och skicklighet. Takets täthet och bärighet måste noga kontrolleras. Skumglas är ett ekologiskt material som lämpar sig bra för platta tak. Största fördelen med platta tak är att de kan omvandlas till grönskande uterum i städer med brist på grönytor. Annars finns ingen större anledning att välja denna svårkonstruerade metod.

Fibercementtak

Fibercementskivor, i asbestfri tappning, används både som vägg- och takmaterial. Asbestfibrerna har numera ersatts av cellulosa eller konsthartsfibrer. Främst används polyakylnitril eller PVA-fibrer. De är inte hälsovådliga men tillverkningsprocessen är dyr och energikrävande och föga miljövänlig. Dess höga andel cement gör materialet än mer ekologiskt tveksamt. Återanvändning är inte möjlig och avfallshanteringen oklar. Med bakgrund av detta går det inte att rekommendera fibercementtak som ett bra miljöval

Eternittak

Eternittak slog igenom på 30-talet och var vanliga under flera decennier. Speciellt på ladugårdar och andra ekonomibyggnader  användes de flitigt. De är förbjudna, sedan det generella svenska asbestförbudet 1982,  på grund av asbestfibrernas cancerogena egenskaper. Gamla eternittak är ofta vittrade och i dålig kondition, vilket gör asbestfibrer frigörs från dem. Sådana tak bör bytas ut, men var försiktig så att du inte exponeras för de farliga fibrerna.  Det säkraste är att anlita ett saneringsföretag för att avlägsna materialet. Läs mer under asbest.