Sundström om musiken, miljön och livet

Text: Cathrine Bülow. Foto: Fredrika Jöberger. Artikeln är i en tidigare version publicerad i Fria tidningen.

Det är födelsedagskalas på scenen när rocktrubaduren Stefan Sundström uppträder på Debaser.  Stefan Sundström firar trettio år som artist och femtio som människa.  Han har bjudit in artistkompisar som Ola Magnell och Lars Winnerbäck med flera för att spela in en live- platta med Jonny Dunders elektriska cirkus.  Scenglädjen är smittande och publiken är med. En del av låtarna är eftertänksamma och vemodiga. Andra  är röjiga och arga. Det är tydligt att Stefan Sundström fortfarande är arg. Arg på sociala orättvisor och miljöförstöring och på att ingenting har hänt.

Och slagit av på takten har han definitivt inte gjort. Det gångna året har varit hektiskt  med två skivsläpp, en teateruppsättning och turnerande. Dessutom har han skrivit en trädgårdsbok. Jag träffade honom tidigare i år för ett samtal om kändisskap, engagemang och funderingar kring livet.

 Tystnaden är viktig

Handslaget är fast och rösten varm, stockholmsdialekten nästan overkligt bred. Trots det hektiska tempot sjunker Stefan Sundström ner ordentligt i hakets svarta konstlädersoffa och verkar inte jäktad.

 – Fast visst är det en otäck press. En press som tidigare hotade att välta mig. Jag måste ju sälja det jag gör för att överleva, säger Sundström som periodvis varit utbränd

 Tystnaden har därför blivit allt viktigare. Han lyssnar inte mycket på musik när han skapar och han ogillar att det möbleras med musik överallt så att människor inte kan prata med varandra.

 -Det där är i alla fall det sämsta sättet att hantera trycket på, säger han och pekar mot en ölflaska. Ibland har det blivit för mycket festande på turnéerna. Nej, då är vedhuggningen på Svartsjölandet och hemgjort nässelte bättre, menar rockpoeten och skrattar.

 Farstas Mick Jagger har blivit stor nu. En folkkär nationalskald. Det har tagit sin tid att nå dit. Stefan Sundström anser att det har sina fördelar.

 – Det är farligt att bli ikon ung, att inte kunna ha ett förhållande på lika villkor, tror han och jämför sig med Joakim Thåström som fick utstå kändisskapet betydligt tidigare.

De är barn av samma tid. Två samhällskritiska artister från Stockholms södra förorter. Men Sundström är gladare. Avgjort gladare. Skrattet kommer ofta efter hans repliker. På ett sätt som vittnar om han inte tar sig själv på allt för på blodigt allvar. Som när han säger:

 -De där tjejerna som blev tillsammans med mig, de ville ju egentligen ha Thåström.

 “Stockholm är en skitstad”

Stefan Sundström gestikulerar mycket när han pratar. Ibland kastar han bak med huvudet så att den blå mössan med öronlappar fladdrar till. Han ser lite lantlig ut i den. Även fast han idag har lämnat sina älskade gummistövlar hemma. Trendkänsliga Stockholm ger han inte mycket för.

 -Stockholm har blivit en skitstad. Det är dålig stämning, snålt och sippt. Folk är så ängsliga. — Jag var nyss i Berlin. Det är en mer levande stad med ett blomstrande kulturliv. Folk är lite fulare och fetare. Det känns befriande. Förresten har jag nyss fått reda på att jag blev till i där, tillägger Stefan Sundström som har en tysk mamma.

 I Stockholm däremot är det svårt att dra igång något om man inte har mycket pengar. Stadspaneringen görs inte med tanke på de som ska leva här utan för att locka investerare och turister menar Stefan och de andra artister som formulerat ett upprop för en mänskligt och miljömässigt hållbar stad. Stefan Sundströms drömmer sig ofta bort från Stockholm och från Ekerö där han bor tillsammans med sin Karin.Till Dalarna och till riktiga Norrland i Näsåker drömmer sig naturälskaren Sundström. Till skogarnas tystnad, slingrande grusvägar, myrar, blåbärsplockning och mörtfiske. Men miljöengagemanget föddes i Stockholm.

-När jag var elva år tog pappa med mig till Kungsan på det legendariska almbråket Jag höll som bäst på att läsa ” Sagan om ringen och det kändes som om jag kommit till alvernas rike när jag såg de långhåriga hippietjejerna i hängmattor. Där väcktes mitt intresse för miljöfrågorna, berättar han.

Alla ska i jorden

Sundström är ledsen och arg över att det goda samhället inte kunde få segra. Ett folkhem där alla får vara med. Och över att vi fortsätter förstöra vår miljö trots att det nu är länge sen varningstecknen började komma.

 – Min pappa märkte det där som det skrevs om i Tyst vår, att fåglarna försvann. Jag är tyvärr pessimistisk inför framtiden. Det är som med tyskarna i Stalingrad krigsåren 42-43. Det börjar bli jobbigt. Vi fattar inte hur pissigt läget är för den västerländska civilisationen. Hela tillväxtiden är dödsmärkt, säger Sundström.

 Och han irriterar sig på dem som inte fattar det. Som grannarna med suvvar där ute på Ekerö. Särskilt irriterad är han på golfklubbsentreprenören. Han har fått figurera som herr Svanhagen, ängsligt vaktande sina rikedomar, i Sundströms låtar och i pjäsen Ön.

 -Där han slutligen förvandlas till Herman Göring, säger Sundström och ler brett.

 Mycket hos Sundström är samstämmig och väntat. De rödgröna åsikterna, miljöengagemanget och lojaliteten med de utsatta. Men han har ändå många prismor, obelisken Sundström. Han är landsbygd och naturromantik, förort och rå betong på samma gång. Finstämd lyrik och bred, yvig söderortsslang i en unik blandning. Han varierar helst högt och lågt, allvar och humor.

 På senare tid har han sjungit en del om döden. Stefan Sundström menar att det inte så mycket är ett tecken på åldrande utan mest handlar om slutet för den här planeten.

 -Det känns jobbigt när man tänker på barnbarnet, att det är så illa ställt, säger Sundström som sedan ett år tillbaka är morfar.

 Tankarna på det egna slutet skrämmer inte så mycket. Det finns något lugnande i att vi alla ska i jorden. Då spelar det inte längre någon roll vad man fått ihop här på jorden.

 -Det är skönt att komma ihåg när man läst dåliga recensioner – det är egentligen bara kattskit, skrattar Sundström.

 En distansfull humor verkar vara Sundströms förutsättning för att kunna ta i allt svårt. Likaså att ibland vända sig bort från de stora ödesmättade frågorna och fokusera på de små sammanhangen som att sköta om komposten hemma på Ekerö. Komposten som också blivit föremål för en kärlekssång! Om kompostering och andra odlingstips kan man läsa mer i boken ”Stefans lilla gröna” som utkom i höstas.