Grund

Mullbänk och torpargrund i natursten är vanligast i gamla hus medan betongplatta på mark med cellplastisolering under dominerar idag. Men betongplattan är en stor koldioxidbov, som står för den största klimatbelastningen i ett trähus och cellplast är inget hållbart material, vare sig i bokstavlig eller i miljömässig mening. Det bästa är därför att välja en grund utan vare sig betong och cellplast. 

Gamla grunder

Förr i världen byggde man grunder av natursten. De finns huvudsakligen tre äldre grundläggningstyper; mullbänk, torpargrund och källare.  Gamla stenhus grundlades med en stenbädd som grävdes ner en bit i marken medan timmerhus vanligen stod uppallade med en stor sten under vardera hörn (knutpunkterna). Så småningom började utrymmet mellan hörnstenarna fyllas med sten och skärv som tätades med kalkbruk. För att avhjälpa kyla och dragiga golv anlades ofta en mullbänk – en finurlig typ av varmgrund där jordvärmen tillvaratogs genom att grundmuren fylldes upp med torr jord eller torv upp till golvplanken.

Torpargrund 

Torpargrundden är också en vanlig grund i äldre hus som till skillnad från mullbänken är luftad och högre. Den består traditionellt av en kallmur(utan bruk) i natursten och en trossbotten med lerklining, kutterspån, mossa eller sand som isolering. Torpargrunden fungerade traditionellt bra men har i modern tid ofta drabbats av fuktproblem. Skillnaden beror på att den varma murstocken förr torkade upp fukt och att det endast var lite isolering i golvbjälklaget så att värmen från bostaden kunde läcka ner i grunden och värma upp den.  Men om man slutar elda och isolerar mer kommer problemen ofta som ett brev på posten.

Källargrund

Källargrund var vanligt från mitten av 1800-talet till ca 1930. De brukar vara valvbyggda med en stenmur, vilande på en rustbädd som bär upp konstruktionen. Stenarna i grundmuren  fogades med kalkcementbruk. På insidan var muren oftast putsad med kalkbruk. Golven brukar består oftast av stampad jord. Klimatet var fuktigt och svalt och idealiskt för livsmedelslagring men viss utrymmen i källaren kunde värmas, till exempel om man hade tvättrum där.

En bra sammanställning över äldre grunder finns på slöjd och byggnadsvårds hemsida.

Krypgrund

Krypgrunden utvecklades ur torpargrunden och fungerade sämre redan från början. Det beror på att kallmuren ersattes av en tät mur, till exempel i betongblock, och att vi under 70-talets oljekris började tilläggsisolera trossbotten. Det sänkte temperaturen i krypgrunden och kondens och fukt uppstod när den varma inneluften inte längre kunde värma upp krypgrunden. Ungefär varannan krypgrund drabbas av fukt- och mögelskador vilket gör krypgrunden till en av de delar i huset som oftast har fuktproblem.

För att förhindra fuktproblem i krypgrunden isolerar man numera marken och en ångspärr läggs ut för att utestänga markfukten. Undersidan av golvbjälklaget ska byggas av fukttåligt material som cellglasskivor eller träullscement. Ett nygammalt sätt att utföra krypgrunder är att ventilera dem med inomhusluft istället för utomhusluft. Lösningen kallas för varm krypgrund och bygger på att kryputrymmet isoleras mot marken och åt sidorna. Det finns dels varmgrunder som aktivt ventileras med frånluften, dels grunda varmgrunder där luften i luftspalten under golvet står i kontakt med inomhusluften via små springor och otätheter. Golvet är då oisolerat och luftspalten under golvet i grundkonstruktionen har samma temperatur som inomhusluften.

Betongplatta på mark

Platta på mark slog igenom under 60- och 70-talet och är den teknik som dominerar idag. Plattan ändrade husens utseende ganska drastiskt genom att den sockel som funnits tidigare försvann. Väl utförd är platta på mark en fuktsäker konstruktion. En grundlig dränering med kapillärbrytande material är extra viktigt vid den här metoden. Till en början gjorde man misstaget att lägga isoleringen ovanpå betongplattan, något som resulterade i många fuktskador. Fukt från betongplattan kunde då vandra upp i isoleringen för att sedan sprida sig till väggarna.

Numera isoleras plattan på undersidan för att hålla undan markkylan. Kantisoleringen är viktig, och ibland isoleras även marken runt plattan. Det gäller att minimera alla köldbryggor och bygga upp en ordentlig värmekudde under plattan.

Det vanligaste idag är man lägger cellplastskivor/styropor under betongplattan. På vart och vartannat bygge ser man de små frigolitkulorna ligga och skräpa på marken för att sedan spridas med vinden och hamna i naturen.  Cellplast är miljöskadligt och isolerar med tiden dessutom allt sämre när det åldrade materialet tar upp fukt, och det finns därför farhågor att sättningsskador kan uppstå när plasten förlorat sin hållfasthet. Dessutom utgör styropor en brandrisk på byggplatsen och materialet angrips lätt av skadeinsekter. I Norge har Folkhälsoinstitutet gjort en vetenskaplig undersökning som visade att myror trivs i cellplast. Skadedjursföretag åtgärdar en stor mängd myrangrepp varje år, där ofta både golv och väggar måste rivas. Även i Sverige har det rapporterats om angrepp. Med alla dessa  nackdelar i åtanke kan cellplast svårligen betraktas som något annat än ett katastrofmaterial och det är rätt ”fascinerande ” att det överhuvudtaget används.

Markskivor av stenull är ett bättre alternativ. Det är inget material som brukar lyftas fram inom ekobyggandet men utgör i detta sammanhang en betydligt bättre lösning än cellplast. Både miljö- och funktionsmässigt.

Skumglasgrus eller perlite är bättre miljöval som isolering under betongen. Men det mest miljösmarta är att helt skippa betongplattan helt!

Moderna betongfria och ”betongsnåla” grunder

Koljerngrund

Koljerngrund – platta av foamglas är ett betydligt klimatvänligare alternativ till betongplattan där cellglasskivor ersätter så väl betongen som cellplasten eftersom skivorna både bär och isolerar. Det är en innovativ lösning för ”platta på mark” som skapades med tanke på både prestanda och minimalt klimatavtryck. Produkten är cirkulär då den består av stor del återvunnet material, som sedan går att återanvända eller materialåtervinna.

Grunden är en kompositlösning som består av lättbalkar i metall som håller ihop skivor av foamglas (cellgals). På så vis kan egenskaperna från Foamglas utnyttjas i en bärande konstruktion utan att man behöver gjuta betong. Grunden är standardiserad och ETA-godkänd och beprövad som husgrund sedan många år nu.

Några av fördelarna jämfört med traditionell ”platta på mark” av betong:

• 50 % lägre utsläpp av CO2 vid tillverkning av material.
• Helt cirkulär i sitt kretslopp. Gjort av återvunnet glas.
• Väger 90 % mindre och ger därmed miljövänligare transport till byggplatsen
• Ingen torktid. Byggnaden kan påbörjas samma dag, vilket spar mycket tid och minskar risker kopplat till våt betong.
• Isolering äts inte upp av myror och suger inte fukt
• Radontät
• Brandsäker
• De isolerande värdena håller garanterat i minst 50 år. De åldras inte och ger inga köldbryggor.
• Lägre bygghöjd gör det enklare med tillgänglighet

Cellglasglasplatta med trä (Trelicellmetoden)

Treicellmetoden är en ny teknik, där Åke Mård med flera utvecklat en grundkonstruktion som består av att cellglaset kombineras med trä istället för metall, med en träplatta som ligger ovanpå cellglasplattan vilken därmed görs tunnare än i den traditionella Koljerngrunden. Detta ger en ännu lägre klimatpåverkan. Dock limmas de båda materielen ihop med ett tvåkomponenentlim. Grunden ger god bärighet och har samma fördelar som Koljerngrunden. Trelicelllement av trä med cellglas som utvändig isolering kan även användas för ytterväggar, yttertak, utfackningsväggar och terrasselement. Läs mer här.

Natursten av hårda bergarter som granit, gnejs eller diabas användes förr i olika grundkonstruktioner och kan vara ett alternativ även idag för den som vill slippa betonggrund.

Träplatta (woodfondation)

Det pågår även utvecklingsarbete med grunder av trä- där massivt trä utgör en bottenplatta. Innovatören bakom metoden är ingenjören Klas Wickman som byggt sitt eget hus på detta sätt. Principen är enkel. Först har ett lager cellplast lagts på väldränerad mark. Därefter ett tätskikt, sedan ett nytt lager cellplast, och sist den bärande trägrunden som består av massivt trä. Det påminner med andra ord mycket om vanliga konstruktioner med platta på mark, men  med skillnaden att betongen byts ut mot trä av antingen korslimmade eller spikade element. Det sistnämnda är mer konstadseffektivt och miljövänligt. Systemet fungerar på hus upp till fyra våningar men bedöms kunna utvecklas så att det kan användas även för större konstruktioner – om man byter isolering. Något som även vore bra miljömässigt då cellplast är ett material som bör undvikas.

Eftersom trä är ett organiskt material som är känsligt för fukt kan metoden innebära problem om tätskiktet eller isoleringen under plattan är felaktigt utförd så att fukt kan vandra upp från marken. Men beräkningar och mätningar i Klas Wickmans hus indikerar att det inte finns några risker för fuktskador om grunden utförs korrekt.

En genomsnittlig småhusgrund på 120 kvadratmeter med betongplatta ger enligt rapporten från Rise upphov till cirka 6–12 ton koldioxidekvivalenter. Medan en trägrund endast ger 0,5–1 ton koldioxidekvivalenter.

Skumglasgrund (modern mullbänk)

Detta är en, beroende på utförande, helt betongfri eller betongreducerad lösning som används av en del ekobyggare. En kantbalk, av cellglas eller natursten byggs då där utrymmet sedan fylls med skumglasgrus. Golvbjälkarna läggs antingen direkt på skumglaset eller med en tätande och utjämnande lerkaka emellan.

Ibland gjuts kantbalken av betong, det är inte lika klimatsmart som natursten eller foamglas– men ger så ändå en stor reduktion av betongåtgången i jämförelse med platta på mark. Lecablock är en annat möjligt materialval för kantbalken. Även här gäller det att se upp med fruktproblematik.

Skumglasgrus kan även användas för att restaurera gamla mullbänksgrunder och ersätta den jord som man tidigare använde. Läs mer här.

Naturstensgrund

Från 1800-talets mitt till 30-talet var den vanligaste typen av grund en källarskalmur av natursten som vilade på en rustbädd som bar upp konstruktionen. På utsidan var muren vanligen bar och stenarna fogade med kalkcementbruk. På insidan var murverken oftast putsade med kalkbruk. I dagens läge, när vi drastiskt behöver minska vår klimatpåverkan, är grunder av natursten av hårda bergarter – som gnejs och granit- åter en intressant metod.

Man kan dela in naturstensmurar i olika typer, efter murens konstruktion eller material:

Fältstensmur – är en mur – med liten grad av bearbetning som byggts av stenar som ligger löst i skog och mark.

Sprängstensmur – består av sten som sprängts ur berget eller ur större block. Muren får ett kantigt utseende.
Mur av huggen och bearbetad sten– är en mer påkostad mur där varje sten huggs på plats i olika mönster. Den är traditionellt vanlig i stadsmiljöer och på kyrkogårdar.
Blockstensmur – består av färdighuggna stenblock från stenbrott – en metod som även kan passa i ett modernt, rationellt byggande som ett klimatsmart och estetiskt alternativ till betongplatta.
Mur av travade plattor – som kalksten och skiffer- Det vill säga bergarter som naturligt är formade som plattor/skivor.

Sidan som visas utåt i muren kallas för visesida och bör vara slät och lite platt så att den smälter in i murens yta. Den översta delen av stenen kallas byggyta, och det är på den som nästa sten vilar. Undersidan av stenen kallas liggyta och sidorna kallas stötytor. Byggytan ska vara stor och luta svagt inåt. Grovt sett brukar man säga att en stenmur ska vara ungefär lika djup som den är hög.  

För att en grundmur av natursten ska stå stabilt, utan att rasa eller välta på grund av tjälskjutning eller frostsprängning, är det viktigt att muren står på väldränerad mark. Och man bör gräva ner till frostfritt djup för att undvika att stenarna förskjuts ur sitt läge. Muren i sig fungerar som ett dränerande dike, men man måste se till att det har ett tillräckligt fall så att vattnet kan ledas bort. Schaktet som grävs för muren fylls upp med skrotsten och småsten. En modern metod är att fylla med singel och vibrera samman bädden med padda. Första skiftet muras sedan en bit under marknivå. Här kan du läsa en utförlig beskrivning av traditionella naturstensgrunder, skriven av Joakim Lilja,
lärare vid Göteborgs universitet.

Fler grundläggningstyper

Plintgrund

Plintgrund innebär att huset står på pelare – ungefär som de gamla timmerhusen som stod uppallade på stora stenar under vardera hörn. Fördelen med plintgrund är att man bara behöver göra små ingrepp i naturen – speciellt värdefullt i kuperad terräng- och att det inte går åt mycket betong, som plintarna vanligtvis består av idag. Men självklart kan även natursten användas. Klimatsmartare och vackrare.

Vid plintgrund har luften fritt spelrum under huset vilket minskar risken för fuktskador. Och det finns ingen radonrisk men nackdelen är energiförlusterna blir större och det är därför  viktigt att golvbjälklaget isoleras ordentligt. Se upp med äldre plintar som kan vara kläda med eternit om du ska bygga om. Det är speciellt vanligt på fritidshus från 50- och 60-talet.

Grundläggning med markskruv

Ett nyutvecklat alternativ till plintgrund av betong är grundläggning med markskruv, som även benämns som mar jordskruv, skruvplint, skruvankare, jordankare och stolpankare. Det fungerar på samma sätt som en plintgrund men med fördelen är att man slipper gräva hål i marken och gjuta betongplintar, vilket spar tid, pengar, användning av miljöskadlig betong och innebär dessutom endast endas minimala ingrepp på tomten. Skruvarna kan köras ner direkt i en gräsmatta till exempel. Markskruven är mycket stabil, till och med stabilare än betongplinten. Den kan skruvas ner i marken även när det är kallt ute – dock bör man undvika tjäle. Men det finns också nackdelar med grundläggningsmetoden. Stora stenar som ligger i vägen kan skapa problem och det krävs ofta specialverktyg. Behövs många skruvar kan kostanden dra iväg. På sidan husgrunder.com rekommenderas markskruven i första hand för mindre, enklare konstruktioner såsom Attefallshus och altaner, då skruvens lastbärande förmågan är begränsad och man anser att det finns risk för sättningar med metoden vid större byggnationer. Om huset sätter sig är det svårt att få tag i skruven underifrån jämfört med vid sättningar i en betongplatta. Detta eftersom anläggningsytan är så liten. Sammanfattningsvis kan metoden vara ett mycket bra val för minde konstruktioner.

Källare

Källare är, som skildrats ovan, klassiska husgrunder som förr i tiden fungerade som kyliga och fuktiga matförråd men när centralvärmen och de fossila bränslena kom byggdes de ofta om till torra, varma utrymmen där man hade pannrummet och tvättstugan. Fuktproblemen kommer ofta som ett brev på posten när man inreder källaren. Numera är det i regel omotiverat att bygga en källare – de är dyra, speciellt om grundvattennivån är hög och en omfattande tätning behövs, och idag finns inte många funktioner som kräver en varmkällare. I de flesta typer av rum vill man ha ljusinsläpp och matförvaring fungerar bättre i en jordkällare eller i ett kallskafferi.

Men om bygger man ett suterränghus följer en källare mer eller mindre på köpet. Det är då viktigt att konstruktionen skyddas mycket noga mot markfukt och grundvatten och att marken omkring dräneras omsorgsfullt. Kalksandsten eller Lecablock är ett miljövänligare alternativ till betong i källarmurarna och ger ett bättre boendeklimat om man ska vistas i källaren eftersom det är fuktreglerande.

Om källarväggen utsätts för vattentryck måste en så kallad perimeterisolering utföras där all jord intill källarväggen grävs upp, ända ner till bottenplattan. Sedan dräneras marken och källarmuren tätas med ett material som inte släpper igenom vatten.

Kallkällare

Ska man ändå bygga en kallkällare idag är det viktigt att bjälklaget isoleras mot ovanliggande bostad så väl att ingen fukt från källaren kan tränga upp dit och att ventilationen är tillräcklig så att inte för mycket varm luft från bostaden kommer ner i kallkällaren och ställa till med mögelproblem. Se också upp med radonstrålning som kan tränga upp i bostaden. Ventilering och tätning av bjälklaget minskar strålningen.

Grundisolering

Förekommande isoleringsmaterial för grunder är:

• Cellplast
• Stenull
• Foamglas (det enda alternativet som både bär och isolerar samtidigt)
• Skumglasgrus (mest kända fabrikat Hasopor)
• Perlite
• Lättklinker (mest kända fabrikat Leca)
• Musselskal

Nedan en närmare beskrivning av de mest miljöintressanta alternativen;

Skumglasgrus (λ = 0,097-0,11 W/mK) görs av returglas som blandas med jäsmedel, efter upphettning till cirka 1 000 grader blir slutprodukten små expanderade stenar som består av 85 % luft. Produkten är obrännbar och kan inte mögla. Skumglas isolerar bra och är i förhållande till sin låga densitet mycket tryckhållfast, och bildar därför ett stabilt underlag för konstruktioner.

Cellglas/foamglas (λ = 0,040-0,055 W/mK) är block som tillverkas av returglas. De är ett klimatvänligare alternativ till betong i grunden men passar också bra för isolering av källarväggar och takterasser.

Lättklinker – lecakulor (λ = 0,079-0,12 W/mK) kan, likt skumglas, användas som lösfyllning i grunder men har nackdelen att den rinner iväg och är svårpackad.

Perlit (λ = 0,045-0,100 W/mK) är ett vulkaniskt glas som bryts i dagbrott. Namnet kommer från franskans perle – pärla, på grund av att det pärlemorskimrande utseendet. Perlit expanderas vid en temperatur på 900-1200° och får då ett utseende som påminner om pärlsocker. . Materialet är kapillärbrytande, fyller ut och isolerar väl. Perlit anses också miljövänligt, det kan inte brinna eller reagera kemiskt med andra byggmaterial men ger ett fint damm, så andningsskydd är viktigt (som för alla andra material som dammar).

Musselskal ( λ 0.11-0,12). Kanske har någon sett den självförsörjande bonden Frank Erichsen använda musselskal som grundisolering i TV-serien 100 procent bonde. Ja, musselskal kan faktiskt användas som lättfyllnadsmaterial i grunder. Skalen är en restprodukt från musselodlingarna i Limfjorden, där 100 000 kubikmeter skal uppstår varje år. Eftersom lambdavärdet bara är runt 0.11-0,12 (cellplast har runt 0,04) så behövs cirka ett tre gånger så tjockt lager behövs, runt 80-90 cm. Cellglasgrus och lättklinker isolerar bättre men är cirka tre gånger dyrare och kräver mer energi vid tillverkningen. En nackdel som lyfts fram med musselskal är lukten. I Sverige är det bara i ett fåtal ekohus som musselskal använts, bland annat i den bohuslänska ekobyn Krossekärr.

Sjuka grunder

Fuktproblem

Många äldre grunder har drabbats av fuktproblem. Det har dels handlat om grunder som från början klarat sig bra men som när de tätats /isolerats med moderna material, och inte längre kunnat ventileras genom otätheter i konstruktionen, fått fuktproblem. Till exempel när en plastmatta lagts på ett trägolv ovanpå en mullbänk eller när en torpargrund isoleras. Att eldningen upphört i många gamla hus har också ofta skapat fuktproblem – då en varm murstock inte längre kunnat torka  ur grunden.

Kontentan av detta blir att vi nog får acceptera större energiförluster i gamla grunder och att vi måste behandla olika hus på deras villkor – det vill säga med hänsyn till hur konstruktionen från början är avsedd att fungera.

Andra gånger har problemen handlat om grunder som från början varit riskkonstruktioner ur fuktsynpunkt som, ovan beskrivna, felaktigt utförda grundplattor eller än vanligare krypgrunder.  Fuktproblem i grunder är ett stort ämne. På lfs-web finns utförliga beskrivningar av detta samt om hur problemen kan åtgärdas. Alla föreslagna lösningar är inte helt ”ekoanpassade” men sammantaget rymmer sidan mycket bra kunskap och erfarenhet runt ämnet.

Radon i grunden

Luft som finns i marken innehåller radon men radonhalten varierar kraftigt beroende på platsens geologi. Endast så kallad lågriskmark är helt problemfri.

På högriskmark och normalriskmark kan radonbelastningen däremot bli hög – om den naturliga strålningen kombineras med ett olämpligt byggnadssätt och dålig ventilation. I värsta fall kan radon från marken ge radondotterhalter på över 10000 becquerel per kubikmeter inomhus.

Olika risknivåer;

Högriskmark – främst mark som är rik på alunskiffer, radioaktiva graniter, grusåsar.

Normalriskmark – främst morän

Lågriskmark – kalkstensområden, sandstensgrund och lera.

Radondotterhalten i inomhusluften har et  direkt samband med husgrundens ventilation. Ett hus på plintar är i princip radonsäkert. En torpar- eller krygrund är relativt lätta att strålningsskydda. Ett sätt är att öka ventilationen i kryputrymmet, något som kan kombineras med ett tätskikt på marken. Hus på en äldre platta, liksom källar- och sluttningshus, är oftast svårare att skydda mot radon.

Vid nybyggnad måste man ta reda på fakta om marken och bygga radonsäkert från början. Det effektivaste sättet är att göra grunden så tät att radonhaltig markluft inte kan tränga in i byggnaden. I befintliga hus är metoderna flera. Du kan läsa mer om detta, till exempel i den här artikeln.

Giftiga träskyddsmedel i grunden

Dessvärre var det under några årtionden standard att utföra träskyddsbehandling av fuktutsatta konstruktionsdelar – som grundsyllar -med medel innehållande tungmetaller eller kemikalier, avsedda att motverka mögel och röta. Olyckligt nog är dessa medel – som PCP, kreosot, arsenik, Lindan – även mycket farliga för människor. Läs mer under träskyddsmedel.

Ett av de medel som användes flitigt fram till det svenska förbudet 1978 var pentaklorfenol( PCP). Pentaklorfenol är sedan 2015 klassat som cancerogent, klass 1 och har bland annat kopplats ihop med non-Hodkins lymfom och multipelt myelom. PCP innehåller dessutom högtoxiska sönderfallsämnen som dioxiner, furan och klorfenoler.

Problemen med dessa högpotenta gifter som lurar under en del av våra hus kan vara en folkhälsofråga som sopats under mattan (eller grunden i detta fall) och där kopplingen mellan sjukdom och en giftig grund i de flesta fall troligen förblir oupptäckt. Hur stort är då problemet?  Ja, det vi vet är att det från femtiotalet och fram genom miljonprogramsåren då det ju byggdes rekordmånga småhus – användes trycktryckimpregnerat trä i bjälklagskonstruktionen, både över krypgrund eller platta på mark. Det kan röra sig om runt en miljon drabbades småhus och sommarstugor!  Det vanligaste medlet var var K – Cuprinol, med Pentaklorfenol (PCP) som årtionden senare fortfarande avger gifter och en elak, unken lukt som ofta förväxlas med mögel.

Mögel, fukt och PCP interagerar ofta och förstärker effekten av varandra på ett olyckligt sätt som kan innebära en allvarlig hälsofara för de boende. Det har i studier framkommit att det människor upplever som mögellukt istället kan vara lukt från klorfenoler eller en kombination av de båda men till skillnad från mögel är PCP okänt för många människor.

I Tyskland, Holland och Danmark är det välkänt och erkänt att det är skadligt att vistas i hus där dessa medel förekommer. Tysklands största miljörättsliga fall har handlat just om träskyddsmedelsförgiftningar. Där är kunskapen om träskyddsmedelsförgiftning (Holzschutzmittelsyndrome) allmänt spridd och det finns ett nationellt övervakningsprogram för att följa halterna av PCP i människa. Se statistik här

I Sverige har experterna dock dragit andra slutsatser. Här anses PCP i hus vanligtvis inte utgöra någon hälsofara. Slutsatsen är minst sagt märklig. För så högpotenta gifter är troligen nollacceptens det enda rimliga. Det skulle givetvis få enorma ekonomiska (och andra) konsekvenser om ett stort antal hus plötsligt förklarades som obeboeliga (det är mycket svåra  att sanera bort gifterna och dessutom tas de upp i andra material). Kanske är det därför man låter bli att väcka den björn som sover?  För den som vill veta mer om ämnet finns en bra faktasammanställning och dokumenterade erfarenheter från Sverige på hemsidan lsf web.

Grundläggning och anläggningsarbeten med naturhänsyn

 En annan viktig aspekt vid hållbart byggande är att grundläggning och anläggningsarbeten bör ske med naturhänsyn. Idag är omfattande plansprängning av berg vanligt, att träd fälls och hela markskiktet hyvlas bort. Inte sällan skövlas dessvärre hela tomten när man bereder plats för ny byggnation, och knappt någon natur lämnas kvar när tomten prepareras inför leveranser av stora färdiga element där entreprenadmaskiner enkelt ska kunna komma fram. Sedan måste ny grönska anläggas, vilket är bakvänt både ekologiskt och ekonomiskt.